Sakura

Det närmaste vi kom påskfirande i år, var att beundra Kais konstnärligt målade ägg han kom hem med från dagis i fredags. Där har de också gömt ägg i trädgården, som de ska leta upp på måndag.
Däremot har vi varit på Sakura-festival. Vi såg framför oss en lugn och organiserad japansk happening, där japanska familjer strosade omkring bland mängder av importerade körsbärsträd (enligt informationen från ambassaden, nedfrusna för att absolut säkert garantera perfekt blomning just idag) och vi kunde ta för oss av japansk mat från några uppställda tält här och där.
Eftersom vi har börjat acklimatisera oss något till livet i Hanoi, packade vi hela familjen på vår nyinköpta (trimmade, elektriska) motorcykel och begav oss mot stadion. Där trängdes tusentals vietnamesiska ungdomar framför alldeles för få och små matstånd. De satt två på varje stol i mattältet och turades om att ta kort på varandra framför körsbärsträden i plast (när de inte fotograferade Hana, minst tjugo personer fnissade och tog närbilder, men det är vi vana vid). Det hela var mer som sista dagen på Göteborskalaset än den japanska familjeaktivitet vi hade tänkt oss. Men alla var glada och vi lyckades ta oss ända fram och beställa gyoza och sushi och åkte sen hem och latade oss i solen i trädgården.


Igår inspekterade vi också en av vårt kvarters allmäna pooler och konstaterade att området såg dekadent kommunisistiskt ut, men att cafeet var helt ok och poolen nog kommer att gå att använda de dagar vi inte lyckas bjuda in oss till någon japansk kompis som bor i de lägenhetshotellkomplex som har pool. För nu börjar det bli varmt. Äntligen!

Hana

... har fyra tänder, kan klättra upp för trappor snabbt och nästan gå själv. Hon vet också precis hur man klättrar ner för de tre trappstegen till altanen och smiter direkt ut i trädgården om hon ser att någon glömt stänga altandörren, oftast för att äta gräs, blommor och jordklumpar. Favoritleksakerna är brio bultbräda, liten väska full med små bondgårdsdjur i plast och allt som är Kais. Nya datorn är också populär, härom veckan lyckades hon pilla bort enter-tangenten. Bara hon alltid får som hon vill, är hon nästan alltid på solskenshumör.

Hana i blommig klänning, by Kai.

Dagens väder II

Det finns mycket som är bra med Hanoi. Men förutom den hysteriska trafiken står det eländiga vädret högst upp på hardship-listan. Konstant duggregn, alltid extremt fuktigt och antingen råkallt eller fruktansvärt varmt. Aldrig lagom.
Så nu kan vi nästan inte tro att det är sant, men i flera dagar i rad har det varigt soligt, och jag som nästan hade glömt hur härligt det känns att instinktivt få sticka näsan i vädret skuttar glatt ut på altanen så fort jag ser att himmelnyansen närmar sig mer blå än grå.
För en skum sak med Hanoi är att moln inte finns. Färgen på himlen går bara sakta, sakta över i mer eller mindre gråa nyanser. Någon riktigt blå himmel har jag inte sett än, men ibland är den alltså tillräckligt blå för att solen ska orka igenom. Vi festar på altanen. Härligt!

Tet och Köksguden

Tet är inte bara "Tet-offensiven" - som heter så eftersom den inleddes just under Tet, för drygt trettio år sedan, under det amerikanska kriget (som naturligt nog inte kallas Vietnamkriget i Vietnam) - utan också Vietnams viktigaste helg och starten på det nya året enligt månkalendern. Veckorna innan råder en Tet-rusch som är minst lika intensiv som julruschen hemma. Precis alla måste ha Tet-träd, ju större desto bättre, och de transporteras så klart runt i staden på motorcyklar. Dagarna innan det veckolånga firandet kändes det som att precis varenda motorcykel hade ett blommande persikoträd eller ett två meter högt mandarinträd i enorm porslinskruka på pakethållaren.
I år inföll Tet i slutet av januari och vi passade på att åka till Bali, men innan dess kunde vi såklart inte missa ceremonin som inleder firandet:
Ungefär en vecka innan Tet måste varje familj släppa en fisk i en sjö eller flod. På fisken åker Köksguden, som under året observerat allt bra och mindre bra familjen har gjort och sagt i hemmet. Han åker direkt till Jade-kejsaren i himlen som sedan, utifrån Köksgudens rapport, kommer att belöna eller bestraffa familjen.
För att ändå försäkra oss om lycka och rikedom under det nya året, brände vi också pengar. Fast bara låtsaspengar, men både vietnamesiska dong och amerikanska dollar, till och med tusendollarsedlar.

Kai släpper en levande karp i vattnet. Köksguden syns inte till än.

Money, money, money...

Efter alla ceremonier åt vi traditionellt "Tet-bord" och alla vietnameserna var helt begeistrade över det klibbiga riset och den välkokta skinkan, ungefär som vi väl kan bli över grönkål och dopp-i-grytan i Sverige. Helt ok, men en gång om året räcker.

Cat Ba Island

Några dagar efter jul begav vi oss ut på en liten utflykt till kusten. Vi bestämde oss för att prova de lokala bussarna i stället för att hyra en bil med chaufför och köpte en Ha Noi - Cat Ba biljett, tur och retur. I biljetten ingick buss till kuststaden Hai Phong, byte till liten lokalbuss till färjeläget, båt över till ön, och så slutligen anslutning med ytterligare en buss till öns huvudort. Det hela kändes såklart dömt att misslyckas och vi var förvånade varje gång vi behövde byta, för allt gick perfekt punktligt till, och när vi kom fram till Cat Ba Town stod killen från "Ocean View Resort" där vi skulle tillbringa helgen och väntade, precis som han hade sagt. I Latinamerika eller Karibien hade det aldrig funkat.
Cat Ba är en liten ö alldeles söder om berömda Halong Bay och efter flera timmar i buss genom ett enda långt industriområde där den ena anonyma fabriken avlöser den andra, var det lite av en deja-vu upplevelse att plötsligt befinna oss på en smal väg som slingrade upp och ner utmed kusten på en grön och bergig ö igen, utan fabriker eller höga hus.
Vårt hotell låg på en alldeles egen liten ö, och hade en alldeles egen liten strand, och vi gjorde inte mycket mer än hängde på stranden eller satt under taket på vår veranda, när det regnade. Även om stället kanske redan hade sett sina bästa dagar var maten god och vi latade oss en massa och Kai satt på stranden och grävde i timmar i sträck. När det blir varmare åker vi tillbaka.

Vietnamesiskt kaffe

Kaffet i Vietnam är tjockt och svart och lagas direkt i koppen. Genom ett litet filter droppar det sakta ner över en ordentlig klick kondenserad mjölk och om det är varmt ute dricker man det med is. Det är nog så långt man kan komma från en rykande kopp Gevalia brygg med en skvätt lättmjölk, men väldigt gott - om man inte är väldigt mätt eller rädd för en ordentlig sockerchock.

Det heter "cà phê sữa đá" och jag kan nästan uttala det.

31:an till stan

Igår var det helgdag igen. Vietnamesisk. Lite oklart vad för någon. Och Kais dagis var såklart stängt men Keisuke var inte ledig, så Kai, Hana och jag tog bussen in till stan för gemensam lunch. Taxi från Tay Ho kostar ungefär 30 kr, bussen bara 1,50, och den har både luftkonditionering och går snabbt och dessutom får man alltid sittplats när man kommer med barn, vietnameserna (för jag har aldrig sett någon annan utlänning på bussen) är extremt väluppfostrade.
Det enda man måste tänka på är att hoppa av kvickt, för precis alla busschaufförer börjar alltid köra och dörren slå igen i samma ögonblick som sista personen ut är i luften, i hoppet ner på trottoaren. Och med två barn i släptåg brukar det vara jag, som spanar efter ett bra ställe bland motorcyklar och vattenpölar och gatuförsäljare att sätta ner fötterna på. Hittills har det gått bra och idag hann vi också med en vietnamesisk kaffe och färsk kokosnöt på liten plastpall vid en sjö nära Keisukes kontor efter lunchen. Sen åkte vi hem (taxi) och fikade i solen på altanen.

Bara man vet vart man ska...

På bussen.

Nästan, nästan...

Kaffe och kokosvatten.

Åh, Dominica

Kai är helt på det klara med att pappa, han kommer från Japan, och mamma från Sverige. Det är bara lite osäkert varifrån Hana kommer (fast inte från Vietnam i alla fall).
För Kai, han kommer från Dominica. Häromdagen tog han fram en kartong och förklarade, att när vi flyttar tillbaka till Dominica, då kan hans hund, som han ska få här han blir stor, åka i den kartongen.
Nu vet jag inte vart kartongen tog vägen, men fortfarande längtar vi lite tillbaka ibland. Då tittar vi på foton:

"Dominica, a little bit of everything"

Kuala Lumpur

I januari flög vi till Bali med det lokala lågprisbolaget AirAisia, och på vägen tillbaka passade vi på att stanna några nätter i Kuala Lumpur, Malaysia.
Vi fikade, åt god indisk mat, strosade storögda i enorma shoppingcenter, åkte MonoRail, tittade på Petronas Twin Tower, promenerade genom regnskog mitt i stan, åkte canopy (Kai och Keisuke) och lekte på den största lekplats jag någonsin sett, komplett med enorm barnpool och vattenfall och allt. Där tillbringade vi ungefär halva tiden i stan.

Bali II

Mitt i det enorma och till största del muslimska Indonesien, ligger lilla hinduistiska Bali. Sedan urminnes tider är ön känt för sitt vackra hantverk och speciella kultur. Det finns tempel och mångarmade gudar över allt. Och utanför varje hus och affär och restaurang ligger offergåvor till någon av de många gudarna. I den lilla byn Ubud fanns allt i överflöd.

Bali

Under årets Tet-ledighet (som är ungefär det samma som det kinesiska nyåret) åkte vi på semester till Bali i Indonesien. Vi njöt av att vara tillbaka på en tropisk ö och badade och slappade så mycket vi hann med.
Bali är lite som Dominica. Det är grönt och vackert och har berg och djungel och vattenfall och tropisk värme. Men det är större - 3 miljoner invånare i stället för 70 000 - och har mycket av det som jag saknade i Dominica. Vackra hus och vackra möbler och vackert hantverk, god och billig mat, fantastiska stränder, tempel och kultur och till och med en internationell, och platt, flygplats.
Vi tillbringade först tre dagar i Ubud, en liten hantverksby en bit upp i bergen, gick på mysiga restauranger, shoppade på marknaden och i alla de små affärerna och hängde en massa vid poolen på hotellet. Sen åkte vi österut och stannade i Padangbai i två dagar, där vi latade oss på Blue Lagoon Beach. Padangbai är en liten fiskeby och också färjeläge för båtar till Lombok. De två sista dagarna bodde vi i Jimbaran, på södra Bali. Därifrån gjorde vi utflykter till tempel och små undangömda stränder ännu längre söderut. Vår favorit var Padang-Padang.

På hotellet i Ubud

Utflykt till Elephant Cave, nära Ubud.

Padang-Padang beach.

Blue Lagoon beach, Padangbai.

I skuggan bland fiskebåtar, Jimbaran.

Ubud.

Main beach, Padangbai.

Ubud Bungalows, vårt hotell.

Liten strand, södra Bali.